Det mest sanna, sanningen

Det här är så svårt att förklara. Ännu svårare att skriva och jag blir trött av att tänka på det. Det här är jobbigt eller krångligt att skriva liksom, men jag ska försöka
det finns en sida eller jag tror det är min själ och "detet" som bara vissa människor känner av, i sig själva. Jag vet inte vad ja ska döpa det till för det är för stort liksom. Men jag har en eld inuti mig.

Mitt riktiga ärliga äkta jag är en eld. Och det gör ont att känna den men jag kan inte låtsas. Jag kan inte gå runt med smink och köpa smoothies och le hela tiden för det är lögn. Det är en lögn att försöka släcka sin egen eld. Men problemet är att när jag låter den brinna gör det så ont, eller det KÄNNS hela tiden.

Saker som får mig eld att sprida sig från magen till armarna benen och huvudet är: Teater, viss musik och Emil Sabel. Därför gör det ont samtidigt som det är det vackraste jag det att beblanda mig med dessa saker.
Det är också däför jag behöver människor som förstår mig och som kan brinna med mig, som Amanda, Nelly, Emilia etc. Kan och vill inte skriva alla. Men ni förstår. Det är därför jag alltid känt mig kvävd av eld och utanför när jag beblandat mig med folk som inte förstår mig. Hatar att vara i stora folkmassor som på till exempel VRG. Folk börjar skapa egna sociala regler och det blir obehagligt.

Jag lyssnar på Laleh på radio och hon är fucking lågorna i elden. Hon skapar sådan geniun smärta i min själ samtidigt som jag nickar frenetiskt och hummar "mmm" "aaa, exakt, jajaja ja aja" genom hela hennes program.

Saker som släcker min eld för sekunder är: Svarta tighta kläder, lite mat, mycket mat, killar, krogen, jersey shore.

Det är en sjukdom alltså. Att känna sin "själ"/"detet" såhär mycket hela tiden. För det krockar med en normal vardag.