Melancholia

Jag har sett melancholia. Vad ska jag säga, vilka ord kan jag använda. Vacker, allt, ont.

Det den filmen gör med mig, precis såsom "Till det som är vackert" är att dem väcker en känsla i mig som jag inte kan stöta bort. Som är så jävla stark. En slags ångest. Men det är inte en känsla jag kan skjuta undan såsom man till exempel kan göra om man sett en skräckfilm och känner rädsla, då kan man tänka, detta är bara rädsla, rädsla är inte viktigt, skjut bort känslan.

Filmen väcker fram det ärligaste innre i mig, det råa som känner och som gör så ont, alla mina Jag och alla mina Äkta känslor och det gör så jävla ont så jag tappar andan. Det är så vackert men det känns för mycket, det funkar inte fysiskt. Då inträder en känsla av ensamhet. Jag behöver någon som känner som jag, som förstår. Och om någon gör det, stackars dig. Jag kan inte skriva jag kan aldrig förklara

1 delen i filmen: Hon känner ångest i filmen och ingen kan rädda henne. Hon faller
2 delen i filmen: Jorden går under och ingen kan rädda någon. Alla faller
Det är så att alla faller, och paniken sprids i min kropp när jag ser detta i filmen och jag ryser, alla faller, det gör så jävla ont och det är hemskt och vackert.
Alla hamnar i hennes sits. Vi är alla lika. I smärta, längst in. Dit jag vill, längst in i alla andra.

Ingen vit riddare kan rädda folk från deras ångest om knappt en doktor i vit rock kan det.