Laleh och mina vänner

Man älskar dem därför:

Jag älskar Laleh(amanda,nelly)för att man tänker först en tanke själv, sen möter man en annan som delar samma tanke som en själv, och man vill känna gemenskap, och det är typ ett av dem största bevisen på riktigt gemenskap när den föds av det mellan oss, när det mellan en bygger ihop ett tjockt jävla metall band mellan oss, istället för att man själva sitter och försöker bygga och snickra ihop någon skev bro mellan varandra.

Vi är inte vänner för att vi har valt varandra, vi är vänner för att vi måste, för det är meningen.

Man sitter på en tanke, en egen hemlig tanke om(vad som helst)att "KANSKE FALLER TAKET SNART OCH KROSSAR OSS" och så hör man från andra sidan rummet någon som mumlar "tänk så faller taket, och vi blir mos" och man ba "vänta, vänta du vad sa du nu? vad sa du"
åså blir våran relation förevigad för man är kanske 1 person, man har en kropp, men har man samma tankar och känslor kan dem olika själarna bli till en och så är man helt plötsligt aldrig riktigt ensam igen och man ser inte sig själv som EN. Vi är vi