Laleh

Har nyss sett Laleh och vad ska jag skriva, jag kan inte skriva men jag hoppas det sparas i mig och inte glöms bort, fast ändå vill jag glömma bort det direkt för det nästan lika tungt som en begravning, liknande på det sättet att det var lika starkt och äkta och sant och kom åt mig.

Laleh är så Här, så verklig. Man måste leva ärligt, jag tror på det. NEJ JAG VET DET jag vet det, men det är så svårt. Jag hoppas att jag aldrig glömmer och jag hoppas att jag lever för att sprida budskapet vidare.

Jag måste faktiskt pussa en kille nu för det är för mycket kärlekskänslor som måste ut. Blunda och låtsas att det är Laleh. Jag vill gråta för att jag inte är henne, för att jag inte är MED henne, för att jag sett henne.

Det känns som att det inte gör någonting om jag dör. För Laleh finns. Hon räcker för hela mänskligheten. För kärleken.