grekland

Åh jag får panik Det är så speciellt här, jag analyserar sönder vad jag känner och varför och det går inte att ta på. Jag har relativt bra koll på mina känslor, vet varför jag känner som jag gör. Men inte när det gäller Grekland. Jag blir uppfylld, uttömd, humöret svänger mer än bergsvägarna gör här. Det är så fint. Jag går ut vid 10-tiden på kvällen för resten av honflocken sover. Jag sätter mig på det lilla snabb-souvlaki-matstället ”Yummie” och pratar i timmar med Maria, en grekisk vacker mamma på 30 år. Och kommunikationen är inte det lättaste men vi pratar om allting. Vasilis kommer och jag hoppar över staketet som står mellan ”Yummie” och ”Heaven bar”. Vi sitter till klockan 2 på natten och pratar, skojar och är allvarliga. Jag lämnar min lägenhet ensam och är ändå aldrig själv. Grekerna hjälper oss, lagar mat till oss när vi mår dåligt, vi behöver inte betala trots att pengar är det dem behöver. Varje morgon när jag går upp och ut ur vårat rum möts jag av ett stort berg och havet. Det är precis utanför. Bara det. Tar andan ur en. Vi springer runt mellan vänner. Dagarna på stora ”Nostos Cafe”, badar och dricker kaffe med greker, kvällarna i baren, nätterna på klubben. Gångavstånd mellan varenda plats här. Det finns alltid någon att prata med. Jag vill inte vara för naiv, visst vill vissa bara flörta och andra ha kunder till sin restaurang, men dem har funnits där för oss under riktiga kris-situationer. Så ja. Varje sommar när jag lämnar Votsalakia, känns det som att göra slut med någon. Det känns och gör ont i flera veckor. Skillnaden är väl att Votsalakia alltid finns kvar.