Historien om att försöka somna

Jag var hos Nelly i fredags och fick äta dem godaste köttbullarna i brunsås med tratt-kantareller. Potatismos och lingon till det. Drömmer fortfarande om det. FAN så gott det var.

Jag tänkte lägga mig tidigt eftersom jag skulle jobba dagen efter. La mig vid halv halv 12. Jag var vaken till 4. Kunde inte somna. Så sjukt och frustrerande. Jag blev inbillnings kissnödig ungefär varje timme så var tvungen att springa ner till toaletten och för att komma dit måste man gå genom Nellys pappas sovrum. Han såg mig komma ut ur hennes rum en gång varje timma och för varje gång såg jag säkert bara mer och mer galen ut, liksom blicken fokuserad mot trapphelvetet som skulle ta mig till toahelvetet Och för säkert 58:onde gången när jag kliver ut ur hennes rum och genom hans sovrum så skrattar han till lite grann och jag tittar på honom och säger "Jag SKA somna". Lite manisk sådär. Gjorde jag det? Pffffffffffffffttt......

När jag väl låg i sängen såg jag stjärnorna genom fönstret och fick lite smått panik när jag började tänka på universum. Men sen insåg jag att det är ju fan inte universum man ska vara rädd för, det är jorden som är det läskiga stället. Stjärnorna har ända sen man var liten suttit på sin plats där uppe, varje gång man tittar upp är dem där, men här på jorden händer det sjuka grejer varje dag och saker och människor ändras för varje dag som går. Ingenting är säkert här och vi är rädda för ett tyst stillastående universum som glittrar av stjärnor? Ännu en gång "Pfffffffffffftttt...."