Litet fast stort!

Att vara eller att inte vara - litet i någonting stort.
Jag har inte berättat för någon att jag skulle till Stadsteatern idag. Och alla som känner mig vet att jag delar med mig av allt från tankar, hemligheter, andras hemligheter(nä)och praktiskt taget allt som finns att diskutera. Vilket är allt. Så ja. Allt.
Anledningen var nog en blandning mellan en tvångstanke om att OM jag berättade det för någon skulle det gå åt helvete, och att jag var pressad och ville inte bli mer pressad.
Vilket nu i efterhand kan kännas jävligt dumt och onödigt, eftersom jag hade kunnat få hjälp.
Men jag kände att JAG måste göra någonting själv. Jag hade ingen lycko-sten, inget speciellt halsband eller kompis-stöttamig-samtal innan. Bara Julia. "Vilket nu i efterhand kan kännas jävligt dum..." Nej!

Men nu är det klart så tvångstanken är slut! Det kommer troligtvis inte gå längre än vad det redan gjort. Men jag är så glad. GLAD att min idé finns där, där jag alltid själv velat finnas. Att jag vågade, att det gick igenom. Förevigt tacksam för chansen!

Men jag längtar till mitt Grekland. 7 månader kvar nu.